Finansinspektionen gav i torsdags klarhet kring emissionsgarantier. De lösningar som har tagits fram under våren för att anpassa emissionsgarantier till det nya rättsläget är i enlighet med lagen enligt myndighetens bedömning.
När lagstiftningen ändrades tidigare i år uppstod ett problem för finansieringen av mindre bolag. Privatpersoner kunde inte längre ställa emissionsgarantier och för att företag skulle kunna göra det så krävdes ett kostsamt och kapitalkrävande tillstånd. Det tog bort nära 100 procent av emissionsgaranterna från marknaden.
Under våren tog ett antal licensierade firmor fram konstruktioner som skulle göra att emissionsgarantier åter skulle kunna ställas. Detaljerna skiljer sig något åt, men i grova drag ställer en licensierad firma ut garantin till emittenten, dvs företaget som gör företrädesemissionen, och sedan ställer de ”faktiska garanterna” ut säljoptioner till den licensierade firman. Dvs det fungerar ungefär som tidigare, men det finns ingen direktrelation mellan företaget som gör emissionen och de faktiska garanterna.
Flera välkända firmor använde dessa konstruktioner vilket indikerade att de var säkra på att de tolkat lagen rätt. Straffet kan nämligen bli både fängelse och näringsförbud för alla inblandade. Men det fanns inget officiellt yttrande från någon myndighet.
Finansinspektionen ger klartecken
I torsdags publicerade Finansinspektionen ett rättsligt ställningstagande om tillståndsplikt vid garantigivning. Myndighetens bedömning är att undergaranterna inte behöver något tillstånd.
Nedan är den fullständiga texten från publiceringen:
Tillståndsplikt vid garantigivning
Sammanfattning
Ett värdepappersinstitut som ingår ett emissionsgarantiavtal med en emittent av ett finansiellt instrument tillhandahåller en tillståndspliktig investeringstjänst i form av garantigivning avseende finansiella instrument. En investerare som i sin tur åtar sig att köpa de finansiella instrumenten av värdepappersinstitutet om garantin infrias gör inte något åtagande i förhållande till emittenten som innebär att emissionen garanteras. Under sådana förhållanden behöver investeraren inte ha tillstånd för garantigivning avseende finansiella instrument.
Frågeställning
I detta rättsliga ställningstagande behandlar Finansinspektionen frågan om det krävs tillstånd för garantigivning avseende finansiella instrument enligt 2 kap. 1 § 6 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LV) för en investerare som åtar sig att av ett värdepappersinstitut köpa finansiella instrument som omfattas av ett emissionsgarantiavtal mellan institutet och en emittent för det fall att garantin infrias.
Gällande rätt
Enligt 2 kap. 1 § LV krävs det tillstånd från Finansinspektionen för att driva värdepappersrörelse. Värdepappersrörelse definieras enligt 1 kap. 4 c § LV som en verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet.
Enligt 2 kap. 1 § 6 LV får Finansinspektionen ge tillstånd för garantigivning avseende finansiella instrument och placering av finansiella instrument med ett fast åtagande. Garantigivning vid en emission kan innebära att ett FI dnr 26-20160 2 (2) värdepappersinstitut gentemot emittenten utlovar att emissionen kommer att tecknas fullt ut, eller att institutet åtar sig att teckna de finansiella instrumenten för vidare spridning (jfr prop. 2006/07:115 s. 310).
Bedömning
Garantigivning avseende finansiella instrument är en investeringstjänst som riktas till företag som ger ut finansiella instrument, det vill säga emittenter. Ett emissionsgarantiavtal ingås mellan en emittent och en garant. Avtalet innebär att garanten, gentemot emittenten, åtar sig att teckna och betala för samtliga eller en viss andel finansiella instrument i en nyemission som inte tecknas av andra. Det som är avgörande för bedömningen av om det är fråga om en tillståndspliktig garantigivning är alltså avtalsförhållandet mellan emittenten och garanten.
Ett värdepappersinstitut som i enlighet med sitt tillstånd har ingått ett emissionsgarantiavtal med en emittent kan ingå avtal med en investerare för att hantera de risker som åtagandet medför för institutet. Det kan röra sig om optionsavtal eller andra jämförbara avtal, som innebär att investeraren åtar sig att köpa de finansiella instrumenten av värdepappersinstitutet om garantin infrias.
En investerare som i sin tur åtar sig att köpa de finansiella instrumenten av värdepappersinstitutet gör inte något åtagande i förhållande till emittenten som innebär att emissionen garanteras. Under sådana förhållanden behöver investeraren inte ha tillstånd för garantigivning avseende finansiella instrument enligt 2 kap. 1 § 6 LV.